Hårresande översättning

Sommaren håller snart på att övergå i höst och allt känns redan lite småsorgligt. Jag bestämmer mig för att försöka mota glåmigheten med hjälp av en rolig tidning ur tidningskorgen. I högen hittar jag till slut en gammal hårtidning, alltså en tidning med bilder på olika frisyrer. Här ska klippas hår!

Snart inser jag att tidningen är mycket mer uppiggande än vad jag någonsin kunde ana, men kanske inte så mycket tack vare bilderna. Det är snarare texten som roar – tidningen är helt maskinöversatt! Den bjuder till exempel på den odödliga formuleringen 814 sexiga säsongsmässiga frisyrer. Säsongsmässiga? Säg vad? Sedan blir det ännu roligare: Afrofrisyrkärleksaffär, heta looken för svart frisyr (observera inte bara den härligt oväntade sammansättningen i fyra led, utan också att ”look” inte är översatt alls). Själva tidningsinnehållet är uppdelat i kategorier, som till exempel rakt, blont och rött. Så långt är allt som vanligt.

Sedan faller ögonen på kategorin Hårväxter. Vågar jag ens titta?

Lämna en kommentar

Färst saknas sedan 1800-talet

Så här såg det ut i Metro förra veckan:

I detta sammanhang associerar man som läsare ordet ”minst” till betydelsen litet, mindre, minst. Det ord som journalisten eller rubriksättaren förmodligen eftersökt, men inte vågat använda, är nog snarare färst. Som i , färre, färst.

För det är ju inte tal om att de rikaste bygger de minsta bostäderna, utan minst många – det vill säga färst.

Superlativet färst har av någon outgrundlig anledning försvunnit ur både tal- och skriftspråket sedan 1800-talet, men är helt korrekt och dessutom nödvändigt att återinföra. Det handlar bara om att våga börja!

Lämna en kommentar

Kan alla skriva?

Många vet att informationsurval och textens framställning är viktigt för att språket på en webbplats ska tjäna sitt syfte (som oftast innebär att förmedla ett budskap av något slag).

Dessvärre tillåter inte alltid budgeten att företagen tar in konsulthjälp eller så kräver företagets policy att projekt ska genomföras med egen personal. Därför blir ofta språket bortglömt eller bortprioriterat, och andra saker förnyas istället (till exempel tekniska eller grafiska lösningar).

Den generella inställningen till textproduktion är att det är något som ”alla kan göra”. Jag anser dock att denna uppfattning är lika galen som att säga att alla kan sjunga.

Ja, ”alla” kan skriva (om man avser själva rörelsen man gör med handen när man håller i en penna), och ”alla” kan sjunga (om man räknar någon sorts melodi eller olika ljud som kommer ut genom munnen). Men att vara bra på att skriva genre-, medie- och  mottagaranpassat är som att vara bra på att sjunga opera – få förunnat!

Lämna en kommentar

Hur smart är du?

Insidan av mitt huvud är på något sätt självhäftande. Det mesta fastnar där, vare sig jag vill eller inte. Ofta stannar saker och ting ganska länge, förutom vissa saker som min hjärna bara inte vill kunna (till exempel reglerna för kortspelet Kasino).Bild ur ett IQ-test

En sak som verkligen har fastnat är en sorts ordbläddrarmaraton jag inte kan sluta med. För kanske tio år sedan gjorde en väns mamma ett IQ-test. En av uppgifterna i testet var att komma på och skriva ner så många ord med ändelsen –al som möjligt på två minuter. Så fort jag fick höra detta satte huvudet igång: mineral, fodral, sakral, piedestal. General, pekoral, kanal och basal…

Mina två minuter har förstås tagit slut för länge sedan, jag har istället sysslat med detta i tio års tid nu. Följaktligen har jag kommit på ganska många ord som slutar på –al. De kan komma till mig lite när som helst, i mataffären, på tunnelbanan eller när jag diskar. Av uppenbara skäl händer det mer och mer sällan nu för tiden, vilket gör det till en verklig happening när det väl poppar upp ett nytt ord eller kanske ett jag har glömt att jag redan kommit på. Ärligt talat är det lite svårt att veta.

Nu är förstås frågan hur många ord du kommer på, och vilka. Och hur länge du kommer att gå omkring och fundera på det här. 

Lämna en kommentar

Språkpoliser blir bara de som inte duger till rocksångare

Dylan metar.

Foto: nico7martin

I förra veckan gjorde Dagens Nyheter en artikelserie om den bipolära sjukdom som kallas Dylanologi. Den drabbade kan leva ett normalt liv med ett sunt förhållande till Bob Dylan under många år, men plötsligt händer något som väcker Dylanologen till liv igen. De gamla bootleggen åker fram och familjen får stå ut med långa monologer om det oerhörda i de små variationer i texten som Dylan sjunger på olika liveinspelningar.

Fredrik Wikingsson beskriver Dylanologen bäst. Han berättar med humor och självinsikt om hur den sedan länge sovande Dylanolog han gömde inom sig drogs fram i ljuset av ett fotografi i en inredningstidning. Med ens gick all hans tid och kraft åt till att söka upp andra svenska Dylanologer som visade sig vara charlataner (inte ens Plura höll måttet), och leta information på obskyra internetforum där bara de mest hängivna orkar hänga. Allt på grund av ett fotografi.

Ändå är det i artikelns kommentarer, där i de anonyma sanningsägarnas sandlåda, som det blir riktigt intressant. Man skulle kunna tro att det är andra Dylanologer som skriver igenkännande eller en och annan som förbluffas över att man kan bli så insnöad. Och visst, ungefär hälften av kommentarerna handlar faktiskt om den svåra Dylanfebern.

Men den andra halvan av kommentarerna handlar nästan uteslutande om att det fattas ett eller annat mellanslag. Det står tydligen finnsinte och Dylanologenaldrig någonstans. Artikeln är underhållande, välskriven, bra disponerad och fyndigt formulerad. Men det hjälper inte, för det står ju finnsinte och Dylanologenaldrig någonstans. Dessutom har han visst använt fel verb på ett ställe.

Jag borde ha vant mig, men jag slutar aldrig att förvånas över att det finns människor som har sådana behov av att berätta för andra att de har glömt ett mellanslag (eller – gud förbjude! – har lagt in ett för mycket), använder semikolon på fel sätt eller böjer ett ord galet att de missar hela den text som omger felen.

Jag kommer aldrig att bli språkpolis. Svenskan är alldeles för rolig för att jag skulle vilja ha så tråkigt med den.

Lämna en kommentar