Ett ord blir till

I dagarna har den fjortonde upplagan av alla språkmänniskors bibel Saol landat på boklådornas diskar. Där finns en hel del nya ord, bland annat pronomenet hen. Det finns det vissa som gillar (till exempel vi) och andra som helst hade sluppit.

Det väcker ju frågan om hur det går till när nya ord tas mer i ordlistorna. Och som av en händelse finns det ett Ted-prat som berättar om just det.

Varning! Spoilrar!

Jag vågar trots allt gå händelserna i förväg och berätta lite om hur det inte går till när nya ord hamnar i ordlistan:

  1. Det går inte till så att redaktörerna helt enkelt vägrar ta in nya ord eftersom det är ordlistan som bestämmer vilka ord finns på riktigt och den ju redan är tryckt.
  2. Det går inte heller till så att redaktörerna bestämmer sig för att pressa in nya ord i ordlistan med skohorn och smörjmedel trots att nästan ingen använder dem och redaktörerna bara vill vara politiskt korrekta.
Lämna en kommentar

Krossa spargrisarna!

Utskicket Kolla pengarna, som gick ut till alla hushåll i hela Sverige sommaren 2013. På framsidan står meningen Kolla pengarna! på svenska och 12 andra språk.

Minns du detta utskick som du fick hem i brevlådan i höstas? Om inte: du är nog inte ensam. Om du minns det: kommer du ihåg vad det innebar?

Kolla pengarna! – en uppmaning som vid första anblick kan kännas så enkel. Men vid närmare eftertanke, vad betyder det egentligen? Syftar ”kolla” i detta fall på förkortningen för ordet ”kontrollera”, eller vill någon att jag ska titta någonstans? I vardagstal använder iallafall jag utropet ”Kolla!” när det är brått att säga ”Titta där, vad häftigt!”

Jag har frågat runt bland kollegor, vänner och bekanta för att få reda på hur folk i allmänhet tolkade detta utskick. De flesta sa ”det där har jag inte fått”. Vissa hade tänkt ”åh, nu kommer de nya sedlarna!”, medan andra trodde att det var direktreklam för ofördelaktiga lån. Kolla pengarna! är med andra ord en mångtydig mening som väcker misstankar och har många möjliga associationer.

Utskicket i fråga kommer från Riksbanken. Det var alltså inte ett reklamblad, utan ett informationsblad. Myndigheten lade 6,5 miljoner kronor på att ta fram och skicka ut denna anspråkslösa broschyr i A5-format till alla hushåll i hela Sverige.

Vad ville Riksbanken att alla skulle kolla då? Jo, såväl meningen i sig som hela projektet (som faktiskt heter Kolla pengarna) innebär att de 50- och 1000-kronorssedlar som saknar ett metalliskt folieband (se bild nedan) blir ogiltiga som betalningsmedel efter årsskiftet. För att förtydliga: om knappt tre veckor blir cirka sex miljoner 1000-kronorssedlar ogiltiga över en natt.

Den ogiltiga tusenlappen utan folieband

Den ogiltiga tusenlappen utan folieband

Den giltiga tusenlappen med folieband

Den giltiga tusenlappen med folieband

 

 

 

 

 

På språkkonsulternas årliga konferens förde jag detta utskick, som tydligen både fascinerar och irriterar mig, på tal. Vi diskuterade hur framtagandet av nyckelmeningen ”Kolla pengarna!” kan ha gått till. Om huruvida Riksbanken faktiskt hyrt in riktiga översättare för en enda mening, då inte mindre än 13 språk pryder framsidan. Och vi undrade om denna till synes så enkla mening kan ha orsakat liknande missförstånd på de andra tolv språken. Det är trots allt otroligt viktig information som behöver nå alla Sveriges invånare, eller, egentligen alla människor världen över som kan tänkas ha äldre svenska 50- och 1000-kronorssedlar hemma.

Det går inte att understryka tillräckligt hur stor roll ordvalet spelar i ett sådant här utskick. Ett enstaka missförstånd kostar 1000 kronor.

Sex miljoner missförstånd kommer att kosta sex miljarder kronor.

5 kommentarer

Ännu mera pk

Sommaren 2012 skrev jag en spaning om den korrekta men lite bedrägliga termen funktionsnedsättning. I den spaningen var jag alldeles upprymd efter att ha snubblat över det fantastiska ersättningsordet funktionsvariant, som ju förkastar idén om att jämföra människor utifrån deras plats på en tänkt funktionsskala och istället placerar dem jämte varandra oavsett hur de fungerar. Min pk-lycka var total länge efter detta.

Föreställ er då hur jag reagerade när jag nyligen hittade detta inlägg på bloggen Prestationsprinsen:

"Diagnos eller inte, funktionsnedsättning eller inte, bra eller inte, kan vi inte bara konstatera att vi är olika, vi kommer med olika funktionsuppsättningar!"

Funktionsuppsättningar. Ni fattar va? Inte nog med att uttrycket tydliggör att alla har en uppsättning funktioner, där uppsättningen ju kan se ut lite hur som helst, utan det är en ordlek också! Vem vill inte hellre ha en uppsättning än en nedsättning? Ja, jag dånar faktiskt lite av imp.

(Du som vill läsa blogginlägget i fråga kan göra det här.)

2 kommentarer

Murgröna, husröda, tornröda

I min barndoms stad Visby växer vildvinet tätt. Det innebär för mig två saker varje höst, nämligen att husfasaderna och kalkstensmurarna blir alldeles klarröda, och att mina föräldrar återberättar en händelse från min barndom.

Jag blev tydligen ganska tagen av det där färgsprakande vildvinet som treåring och ville gärna prata om det. Tyvärr visste jag inte vad det hette. Som bekant är dock nöden alla språkuppfinningars moder, och eftersom det där gröna som växer på murar heter murgröna måste väl ändå det där röda på hus heta husröda? Omåttligt påhittigt tyckte föräldrarna och glömde det aldrig.

En som inte blev riktigt lika imponerad av min slutledningsförmåga är min fyraårige son. När han nyligen hörde talas om husrödan för första gången hade han tornet Stor-Christin i all sin röda prakt mitt framför sig. Han tittade skeptiskt på sin mormor och utbrast:

– Men herregud mormor, det är ju TORNRÖDA! Mamma fattade ju ingenting!

Lämna en kommentar

Tre punkter, två uttal

Det slog mig just hur man uttalar uteslutningstecknet (kallas ibland ellips) som brukar skrivas med tre punkter: …

I mitten av en mening uttalas det ”vahettere”.
I slutet av meningen uttalas det ”såatteh”.

– Vill du … fika?
– Du frågade i går …

– Vill du vahettere fika?
– Du frågade i går såatteh

Använd det flitigt och berätta i kommentarsfältet om det gick … bra.

2 kommentarer

Heja pk, friskt humör! Det är du som susen gör!

Om du någon gång har läst läsarkommentarerna till en nyhetsartikel på internet vet du att det finns ganska många människor som stör sig på allt som är pk, alltså politiskt korrekt. Ofta retar de sig på att man inte ”får” uttrycka vissa åsikter, och på att vissa ord och uttryck helt orättvist har bannlysts av en förmodad pk-maffia (tänk ”varför får jag inte säga neger, det betyder ju ‘svart’?”).

Personligen har jag i princip motsatt hållning, jag avgudar politiskt korrekt språkbruk och den bakomliggande ambitionen. Jag tycker att det är underbart civiliserat när människor strävar efter att respektera andra och därför aktar sig för uttryck som sårar eller provocerar människor som har fråntagits rätten att definiera sig själva.

Därför vet jag till exempel mycket väl att det inte heter handikapp, utan funktionsnedsättning. Det har det gjort officiellt åtminstone sedan 2007, när Socialstyrelsen började avråda från all användning av ‘handikapp’ och i stället rekommenderade termerna funktionsnedsättning respektive funktionshinder. I Socialstyrelsens termbank definieras funktionsnedsättning som ”nedsättning av fysisk, psykisk eller intellektuell funktionsförmåga”. Funktionshinder definieras som ”begränsning som en funktionsnedsättning innebär för en person i relation till omgivningen”. Det är nyktert, det är exakt och det är genomtänkt. Dessutom låter det värderingsfritt.

Så har jag tänkt ända till i dag, när jag läste en intervju med Victor Wikander i Dagens Nyheter. Victor är med i Riksförbundet Attentions projekt Jag har adhd, som arbetar med att synliggöra såväl det positiva som det negativa med adhd. Adhd,  funktionsnedsättningen alltså? Nej, adhd funktionsvarianten. Funktionsvarianten! Mitt pk-hjärta hoppar över ett slag när polletten trillar ner. Plötsligt inser jag att ‘funktionsnedsättning’ sorterar människor vertikalt, uppifrån och ner på en tänkt funktionsskala. ‘Funktionsvariant’ å andra sidan jämför människor horisontellt och placerar dem jämte varandra. Så enkelt, och så genialt.

Pk-språk är inte bara ett sätt att visa hänsyn, det kan också vara ett sätt att ställa världen på ända och låta människor betrakta saker på ett helt nytt sätt. Om det finns en pk-maffia någonstans därute anmäler jag härmed mitt intresse. Jag skulle himla gärna vilja sitta med i er terminologigrupp!

2 kommentarer

Good copy, bad copy

Det är en enorm skillnad på bra och dålig copytext. Lika arg som jag kan bli av en dålig text, kan jag bli glad av en bra text.

Det engelska företaget Aussie har en hårinpackning som heter ”3 Minute Miracle”. Varje gång jag tvättar håret blir jag glad. Inte enbart för att det är en så bra produkt, utan för att de har en så vansinnigt bra copytext på baksidan av förpackningen:

Questions? Give us a ring, send us an email, or why not go mad and pick up a pen – and combat the global disappearance of Handwriting.

På schampot ”Miracle Moist” tillägger de: We like getting letters, no one does it these days and it makes us feel special.

Visst är det fint skrivet! Mitt textkonsulthjärta vill knåpa ihop ett hemgjort vykort, kanske till och med välja ett parfymerat, grönskimrande brevpapper med ett matchande kuvert, omsorgsfullt skriva en snirklig, kärleksfull text med en svindyr kaligrafipenna och posta det till deras copywriter.

Bra copytext ger nöjdare kunder. Bra copytext får gratis reklam. Bra copytext sprider glädje!

Lämna en kommentar

Kyrkan luras

Kollegan David dymlar storklockan.

Vid sidan av mitt jobb som textkonsult är jag kyrkvaktmästare ibland. Det är en rolig kombination av helt olika sorters sysslor. I onsdags tillbringade jag till exempel förmiddagen med att läsa korrektur och göra ordlistor medan eftermiddagen gick till att klättra upp i klockstapeln och dymla kyrkklockorna. När man dymlar knyter man läderband eller tyg om kläpparna så att klockorna får en dovare klang. Det är vanligt att man gör det just onsdagen före påsk. Vilket leder mig in på det jag egentligen tänkt skriva om.

Den här veckan före påsk kallas ofta passionsveckan och det kan man ju tycka är ett lite märkligt namn. Passion och ond, bråd död skulle nog en och annan anse vara varandras motsatser. Om man gräver fram sin etymologiska ordbok (som jag utgår från att du har liggande på sängbordet) blir det däremot möjligen klarare:

passion stark lidelse som helt styr vederbörandes handlande; om intellektuellt intresse, kärlek etc. (Nationalencyklopedin)

Tittar man sedan vidare i sin latinska ordbok (den har du väl i alla fall på sängbordet?) får man veta att passion betyder lidande (patior=att lida). Pratar man om en passionerad förälskelse är den ursprungligen av en sådan art att man lider av den. Inte så vanligt, kanske någon säger, men då har någon inte tänkt på hur den unge Werther hade det. Ordet patient kommer också från samma ord och sådana har det ju stundtals ganska kärvt. Passionsveckan handlar alltså om att Jesus minsann inte hade så roligt de här dagarna.

Vad vill jag ha sagt nu då? Helt enkelt att det finns ord man måste se upp med, som i värsta fall låtsas betyda raka motsatsen till det de egentligen betyder. Det är särskilt vanligt i fackspråk, där man har extra svängrum för att använda ord på lite annorlunda sätt eftersom man ändå bara pratar med folk i samma bransch. Och vips så har ett ord fått olika betydelse beroende på om man är proffs eller vanlig språkanvändare. Ett jobbigt exempel är verbet bestrida, som faktiskt kan betyda att man står för kostnaderna. Tänk på det nästa gång du ringer och bestrider en faktura du inte vill betala och personen i andra luren låter misstänkt glad.

Till sist ännu ett konstigt uttryck som har med påsken att göra. I dag är det långfredag. Det är den dag då Jesus dog och till för inte många år sedan alls var alla affärer stängda hela dagen och på radion spelade de bara lugna favoriter från 1700-talet. Man förstår att den kunde kännas lång.

Men på engelska heter långfredagen Good Friday. Fundera på den.

Lämna en kommentar

Brevmallar – tidsvinst eller förtroendeförlust?

Så här kan en brevmall från Försäkringskassan se ut:

Brevmallar är ofta jättebra som grundtext vid myndigheters massutskick. Problemet med mallen ovan är att den hamnade i ett kuvert, i min brevlåda. Som en del av ett brev till mig alltså. Oifylld. Ofärdig.

Tre specifika meningar väcker en massa frågor hos brevmallens mottagare (det vill säga mig):

  1. Senast den       måste vi ha ditt svar.
    När ska jag skicka in mitt svar? Vad händer om jag inte har hunnit skicka in mitt svar på utsatt datum?
  2. Bifoga kopior av följande handlingar
    Vilka handlingar ska jag bifoga? Var får jag tag på dessa?
  3. Det innebär att X
    Vad eller vem är X? Tillsammans med meningen före (”Om du inte svarar kommer Försäkringskassan att…”) känns X:et nästan hotfullt.

Dessa frågor leder därmed till en osäkerhet hos mottagaren. Osäkerheten leder till ett telefonsamtal. Telefonsamtal till myndigheter idag utgör ett enormt slöseri med tid (både min och myndighetens), och tid är pengar. Jag ringde upp Försäkringskassan. Det tog cirka 5 minuter (av min tid) att hitta telefonen och slå numret, sedan en kötid på 15 minuter (av min tid) trots att det var hela 130 handläggare som stod till min tjänst, och slutligen varade samtalet i 20 minuter (av min och myndighetens tid) för att få svar på mina frågor.

Fyrtio minuter senare hade brevmallens ursprungliga syfte, tidseffektivitet, tillintetgjorts. Om brevmallen bara hade fyllts i från början hade Försäkringskassan kunnat spara en massa pengar, och jag hade kunnat spara en massa tid. De hade garanterat inte behövt 130 handläggare samtidigt, och brevens mottagare skulle slippa leka detektiv. Detta skulle i sin tur generera ett större förtroende för Försäkringskassan.

Språkkonsulter förespråkar brevmallar vid stora eller återkommande utskick. Men för att en brevmall ska vara tidseffektiv måste den alltså vara uppdaterad med aktuell information – och ifylld.

Lämna en kommentar

Dyslexie – ett typsnitt för dyslektiker

På Textomedia gillar vi texter i alla former och färger, men hjärtat slår lite extra för tillgängliga texter. Vi tycker att det är både roligt och viktigt att förbättra texter så att de passar alla, även de med olika former av läs- och skrivsvårigheter.

En av de vanligaste bovarna bakom lässvårigheter är dyslexi. Det visar sig genom att det tar tid att koppla ihop de bokstäver man ser med den information man har i huvudet om vad de betyder. Att titta på ordet bil gör till exempel inte att man "hör" ordet eller kan plocka fram bilden av en bil ur sitt mentala fotoalbum. Därför blir läsningen aldrig automatisk. Den kräver stor koncentration och att skumma är det inte tal om.

Det finns dock flera sätt att hjälpa en dyslektiker på traven. Man kan till exempel formulera sig annorlunda, men det tänker jag inte skriva om. Man kan också stuva om i texten för att göra den lättare att följa och hitta i. Det tänker jag inte heller skriva om. Eftersom jag är Textomedias TÖP (Tekniskt Överintresserad Person) vill jag i stället lufta min förtjusning över det nederländska typsnittet Dyslexie. Det är ritat på ett sätt som ska förenkla några bekymmer som är vanliga hos dyslektiker:

  • Lätt att förväxla bokstäver som liknar varandra: i/jv/wn/m
  • lätt att rotera eller spegelvända bokstäver så att det blir svårt att skilja mellan exempelvis u/np/b/d/q
  • svårt att se var en mening slutar och en annan börjar.

Det är inte ovanligt att de smarta lösningarna också är de enkla, och Dyslexie är inget undantag. Typsnitt är ofta utformade för att vara vackra att se på, vilket brukar innebära att många bokstäver är väldigt lika varandra. Som ett tema med variationer. Fint, men svårt att greppa om variationerna är för små för den som läser.

Dyslexie tacklar det problemet genom att i stället förstärka skillnaden mellan bokstäverna; i och j lutar åt olika håll, b och d har inte samma rundning, skiljetecken och versaler är extra feta så att man lätt ser början och slutet på meningarna (det är smart) – och det listigaste av allt: Bokstäverna är tjockare nedtill, vilket gör dem svårare att vända upp-och-ner på. Den här filmen visar grunderna i typsnittet (det är inte fel på din dator, filmen saknar ljud):

Om du känner dig extra entusiastisk kan du läsa mer om de specifika resonemangen bakom typsnittet på Dyslexies webbplats.

Det ligger förstås nära till hands att tycka att det var ju fint tänkt, men funkar det? Fler har undrat. Här kan du läsa en studie där Dyslexie har testats på en grupp dyslektiker och en kontrollgrupp utan lässvårigheter. Funkade det? Lite grann. Det gick inte snabbare för dyslektikerna men de läste mindre fel och tyckte att det var behagligare att läsa.

Dyslexie är alltså ett bra försök, och det är nog just så man får bukt med lässvårigheter. Inte genom en enda universallösning, för den finns inte, utan genom många små pusselbitar som tillsammans gör bilden tydligare.

1 kommentar