Språkpoliser blir bara de som inte duger till rocksångare

Dylan metar.

Foto: nico7martin

I förra veckan gjorde Dagens Nyheter en artikelserie om den bipolära sjukdom som kallas Dylanologi. Den drabbade kan leva ett normalt liv med ett sunt förhållande till Bob Dylan under många år, men plötsligt händer något som väcker Dylanologen till liv igen. De gamla bootleggen åker fram och familjen får stå ut med långa monologer om det oerhörda i de små variationer i texten som Dylan sjunger på olika liveinspelningar.

Fredrik Wikingsson beskriver Dylanologen bäst. Han berättar med humor och självinsikt om hur den sedan länge sovande Dylanolog han gömde inom sig drogs fram i ljuset av ett fotografi i en inredningstidning. Med ens gick all hans tid och kraft åt till att söka upp andra svenska Dylanologer som visade sig vara charlataner (inte ens Plura höll måttet), och leta information på obskyra internetforum där bara de mest hängivna orkar hänga. Allt på grund av ett fotografi.

Ändå är det i artikelns kommentarer, där i de anonyma sanningsägarnas sandlåda, som det blir riktigt intressant. Man skulle kunna tro att det är andra Dylanologer som skriver igenkännande eller en och annan som förbluffas över att man kan bli så insnöad. Och visst, ungefär hälften av kommentarerna handlar faktiskt om den svåra Dylanfebern.

Men den andra halvan av kommentarerna handlar nästan uteslutande om att det fattas ett eller annat mellanslag. Det står tydligen finnsinte och Dylanologenaldrig någonstans. Artikeln är underhållande, välskriven, bra disponerad och fyndigt formulerad. Men det hjälper inte, för det står ju finnsinte och Dylanologenaldrig någonstans. Dessutom har han visst använt fel verb på ett ställe.

Jag borde ha vant mig, men jag slutar aldrig att förvånas över att det finns människor som har sådana behov av att berätta för andra att de har glömt ett mellanslag (eller – gud förbjude! – har lagt in ett för mycket), använder semikolon på fel sätt eller böjer ett ord galet att de missar hela den text som omger felen.

Jag kommer aldrig att bli språkpolis. Svenskan är alldeles för rolig för att jag skulle vilja ha så tråkigt med den.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *